Jämställdhet i elteknikbranschen

Det är ganska ok. Men ofta är det inte det. Det har blivit mycket bättre. Men det är inte helt bra. Ungefär så låter det när Elinstallatören träffar de som vet bättre än någon annan hur det är att vara kvinna i en mansdominerad bransch – kvinnorna själva.

Det är inte så att ingenting görs. Initiativ tas och program lanseras till höger och vänster för att få fler unga tjejer intresserade av tekniska yrken och att välja, till exempel, elteknikbranschen. Elinstallatören har tidigare berättat att teknikföretaget ÅF bara anställde kvinnor under hela september. Det initiativet kallades ”Ladies’ month” och var en del i ”arbetet med att bygga en företagskultur som präglas av jämställdhet och mångfald”.

Det finns åtskilliga samarbeten mellan de stora energi- och teknikföretagen och grundskolor i hela landet, för att öka intresset bland unga tjejer för en karriär som ingenjör eller hantverkare.

Ett exempel är Kvinnokonferensen – en konferens för kvinnor i elteknikbranschen som grundades på 1980-talet av Kent Östman och Göran Söderlund, i dag pensionerade ombudsmän från Svenska Elektrikerförbundet (SEF). Konferensen har hållits flera gånger sedan starten, och senaste gången höll Ingrid ”Ninni” Blom och Christine Svedjestrand, båda elektriker, i arrangemanget. SEF stod som värd.

Även mellan Elektriska Installatörsorganisationen (EIO) och SEF finns det samarbeten på flera plan för att öka jämställdheten i just elteknikbranschen.

Men Elinstallatören ville gå rakt förbi förståsigpåarna den här gången, och har talat med några av dem som vet bäst vad som krävs för att få fler tjejer att välja elteknikbranschen. De som vet hur det är att vara en ganska ensam kvinnlig elektriker bland en massa manliga kollegor.

Det här är vad de berättade.

Anna Listerberg, Stig Olofssons Elektriska AB, Göteborg:

– När jag tänker efter känns det som om att jag stötte på fördomar mycket oftare för runt 15 år sedan år sedan, när jag började. Men visst, jag stöter fortfarande på de där gubbarna som inte tar mig på allvar. Då bemöter jag dem på samma sätt, jag talar till dem som de talar till mig.

– Jag jobbar till exempel ibland ihop med en snickare som brukar kalla mig ’lilla gumman’ och mer eller mindre klappa mig på huvudet. Då brukar jag svara med något lika nedlåtande, kanske något om hans ålder.

– Jag får även ofta höra att ’fler tjejer borde bli elektriker, det passar er perfekt eftersom det verkar så enkelt’. Då brukar jag helt lugnt svara att det inte är konstigt att det ser enkelt ut, jag har ju jobbat med det här i nästan 15 år. Ibland känner jag även att jag behöver påpeka, helt sakligt, att ’tjejer kan också’.

– Jag tycker absolut inte att vi tjejer ska ’anpassa oss’ efter att branschen är mansdominerad. Det är inte ett gäng liktänkande personer vi behöver. Det är mångfald vi behöver. Vi ska anpassa oss efter varandra som personer, inte efter kön.

– För att öka intresset för branschen bland tjejer är det jättebra om vi tjejer syns mer utåt, som att vi är med på mässor för skolelever, till exempel. Fördelarna med att anställa en kvinnlig elektriker måste också visas tydligare gentemot företag. Vi är ofta, till exempel, mer serviceinriktade, vi har lättare att hantera kunder, vi har ett särskilt helhetstänk vilket är mycket bra när man åker ut på service. För att inte tala om hur gott vi luktar!

Åsa Larsson, Arjeplog:

– På arbetsplatser och byggen med andra hantverkare har jag sällan mött fördomar. Det kan ha att göra med att vi dels jobbat mycket ihop med samma rör-, bygg- och målarfirmor och då lär man känna varandra. Sedan tror jag att de flesta förutsätter att den kvinna som befinner sig på ett bygge som elektriker vet vad hon håller på med, annars skulle hon inte haft där att göra.

– Däremot har jag, när jag ’kört service’ hemma hos folk ibland råkat ut för att bli ifrågasatt eller fått fördomsfulla kommentarer. Men då bara av äldre människor, dock av båda könen. En gubbe ville till och med veta vilken skola jag gått på. Oftast släpper misstron när jag börjar jobba och de ser att jag kan mina saker.

– Jag har råkat ut för sexuella trakasserier vid ett flertal tillfällen, både från beställare och av andra yrkesgrupper. Oftast har det handlar om kommentarer som till exempel ”lilla gumman”, snuskiga skämt eller nakenbilder i fikarummet.

– Jag har aldrig blivit ofredad. Oftast tänker man på närmanden och ofredanden av sexuell karaktär men det är så mycket mer som ryms inom begreppet sexuella trakasserier. Det är den som blir utsatt som har tolkningsföreträde, och eftersom att jag läst genusvetenskap har jag nog en bredare tolkning.

– När det gäller en mer jämställd bransch så handlar det inte bara om att få in tjejer på utbildning, utan att de ska orka sig igenom gymnasiet, få en anställning i en konservativ bransch och sist men inte minst trivas och stanna kvar i den. Och det finns mycket vi kan göra för att förbättra arbetsmiljön för kvinnor.

– Företagen anställer ju, så deras uppdrag måste vara att först faktiskt våga anställa en tjej. Sedan de bör tala med en arbetsledare för att skapa en trevlig atmosfär. Och om det framkommer att det förekommit någon form av trakasserier så måste de ta dem på allvar.

– SEF kan fortsätta med arrangemang som Kvinnokonferensen, de blir i vissa fall ett andningshål för oss tjejer i branschen. Det är viktigt. Facket bör även hjälpa till med information om kvinnliga elektriker till skolor, för att synliggöra att vi finns.

– EIO kan utbilda sina medlemsföretag i genuskunskap och informera om diskriminering och psykosocial arbetsmiljö, det behöver inte bli så avancerat som det låter. Man skulle kunna kalla det något annat. Det finns ju fler minoriteter, som utlandsfödda, hbtq-personer och så vidare. Det är inte bara ledningen som måste ta ansvar här, utan alla personer med en arbetsledande roll. På sikt tror jag att det skulle löna sig, eftersom personal som trivs gör ett bättre arbete.