”Fattas det 1 000 lysknappar i underlaget ska man inte påpeka det”

I Elinstallatören avrådde juristen från att låta bli att påpeka uppenbara fel i upphandlingen. Men det väckte diskussion på Facebook där flera tyckte annorlunda. 

Företaget hade fått kalla fötter efter att – av taktiska skäl – ha låtit bli att påpeka fel i upphandlingsdokumenten, och frågade entreprenadjuristen om det kunde bli problem.

Artikeln bakom diskussionen:
Måste vi säga till om vi ser fel i upphandlingen?

Entreprenadjuristen:
”Tydlighet allra ­viktigast i anbuden”

Kortfattat gick svaret ut på att det kan vara riskabelt eftersom man kan förlora rätten att överpröva upphandlingen om man skulle förlora uppdraget.

Zeth Larsson, elektriker och egenföretagare, reagerade på artikeln, som han tyckte hamnade lite ”på sidan av” och lyfte frågan i Facebookgruppen Fluxio:  ”Att inte påpeka fel i anbudsförfrågningar är ju inte en fråga om att jag själv riskerar förluster, utan en taktik för att få till Ätor och tjäna extrapengar på entreprenaden.”, skriver han bland annat i sitt inlägg.

” När man fått uppdraget – för att man ligger lägre i pris – och sitter vid förhandlingsbordet, informerar man om att det behövs lysknappar och får det till Ätor och då kan det bli stora summor. ”

 – Det lärde jag mig under studier i författningskunskap på 80-talet, att om det fattas 1000 lysknappar i underlaget så ska man inte påpeka det, och hoppas på att de andra anbudsgivarna räknar in dem. När man fått uppdraget – för att man ligger lägre i pris – och sitter vid förhandlingsbordet, informerar man om att det behövs lysknappar och får det till Ätor och då kan det bli stora summor,  säger han till Elinstallatören.

I diskussionen på Facebook skriver en blivande projektledare i elteknik att han lärt sig detsamma i kursen entreprenadjuridik:  ”Man ska räkna på förfrågningsunderlaget man får till sig. Övrigt lyfter man efter kontrakt är skrivet. Räknar man med det som behövs för att få ihop installationen kommer ditt anbud bli högre med risk att förkastas”.

 ”Spontant tänker jag att det är beställarens uppgift att kontrollera sitt eget arbete/underlag. Hur ska dom bevisa att jag har sett felet om dom inte sett det själva? ” kommenterar en annan.

 Är det standard att använda den här taktiken i upphandlingar?

– Jag tror det, men jag jobbar inte med sådant sedan några år tillbaka. Vet man att det tillkommer grejer som kommer att bli Ätor kan man till och med lägga sig på förlustnivå i anbudet för att man vet att man tar igen det, säger Zeth Larsson.

 Vad tycker du om att det är på det sättet ?

– Det är helt okej så länge det inte är olagligt eller handlar om brister som kan vara farliga. Alla har sina kompetenser som ställs mot varandra. Man sätter inga rookies att sätta ihop större anbudsförfrågningar, eller att räkna på anbud, och det finns ju standardavtal som man kan använda.

Är det etiskt problematiskt?

– Om man går för långt finns det en risk att man får dåligt rykte och riskerar att bli utan uppdrag. Själv var jag med om en riktig slamkrypare där vårt företag förlorade ett större uppdrag. Vi var erfarna på den typen av anläggningar, men det konkurrerande företaget la sig på två miljoner och vi på fyra. De hade skrivit in i en bisats, att de förutsatte att alla anläggningar i uppdraget var lika som exempelritningarna i förfrågningsunderlaget, fastän både vi och de visste att det inte var så, men det stod inte heller uttryckligen motsatsen i förfrågningsunderlaget. Så här var vinnande företaget lite ”street smart”, och tog chansen.

Juristen svarar:
Beställaren betalar inte – vad gör jag nu?

 Borde det här stramas upp?

– Nej, det är en del av spelets regler och det vet både beställare och anbudsgivare. Varje part  får lära sig att hantera det. Hårdare regler skulle troligen bara fördyra och krångla till det.