Sju år med elektriker – det har jag lärt mig

Krönika. Hur mycket kan det finnas att skriva om elektriker? Elinstallatörens reporter Charlotta von Schultz tackar för kaffet.

Jag kände inte en enda elektriker när jag klev in som reporter på Elinstallatörens redaktion för snart sju år sedan. Kollegerna berättade att ni elektriker är supertrevliga. Men vad ni egentligen har för er hela dagarna hade jag ett ganska vagt hum om.

Nu när jag snart lämnar tidningen har jag mer koll. För det har verkligen varit högt och lågt på reportagen. Allt från solcellsinstallationer på höga tak till att klättra 80 meter ner i en mörk äventyrsgruva med avsiktligt skitiga eldragningar.

Jag har hängt med elektriker som servar snökanoner i Åres slalombackar, fixar potentialutjämning till hopphästar, får karusellerna att snurra på Gröna Lund, fixar akustikkraven på musikhögskolan och kör servicebåt till eljobb i ytterskärgården. Andra reportage har handlat om att dra el i skyddsrum, i tågtunnlar, på sjukhus, vid löpande band i fabrik och att installera eldrift på, i och under vägbanor.

En höjdpunkt var att se blivande elektriker tävla på yrkes-VM i Abu Dhabi. Att följa med brandutredare på elfelsjakt var också spännande. Jag har spanat in belysning på ishotell i Jukkasjärvi, på äldreboende i Gävle, i en biltunnel i Nacka. Det har varit vätgasvillor, off-gridkåkar, likströmshus, störande solcellsanläggningar, några ladd- och KNX-installationer och Plejd, Plejd, Plejd.

Mycket snack om företagarfrågor har det blivit också med elektriker som startar eget, planerar generationsskiften, hittar balansen mellan timpriser och materialpåslag och hanterar tvister. Ständigt detta tjafs med privatkunder.

Något som berört mig lite extra har varit möten med elektriker som flytt hit från krigszoner och kämpat för att göra comeback i yrket i sitt nya hemland. Och med elektriker som drabbats av ljusbåge, strömgenomgång, utmattningsdepression – ibland utan att få rätt omhändertagande av vården och arbetsgivaren.

Vad var roligast? Svårt att välja. Men högst pulspåslag blev det utan tvekan i den där äventyrsgruvan. Och en gång när jag skulle fota uppe på ett tak och råkade backa farligt nära kanten. Utan fallskydd, svindumt.

Nu lämnar jag snart Elinstallatören för att bli reporter på Ny Teknik. Jag vill passa på att tacka alla er som har hämtat upp mig i servicebilen på tågstationer och flygplatser, bjudit på kaffe på era kontor, låtit mig följa med ut på jobb. Och framför allt: tålmodigt svarat på alla frågor och förklarat hur saker funkar. För visst stämmer det där som jag fick höra som nyanställd. Nästan alla elektriker har verkligen varit supertrevliga.

Stort tack.