Hon har svart bälte i potentialutjämning

Publicerad

21 jun 2021, 08:17

Cecilia Axelsson tränar fotbollsmålvakter, håller getter – och är en av Sveriges främsta experter på elsäkerhet och potentialutjämning. Men hennes start i elbranschen krävde en rejäl dos jävlar anamma.

Kollegan stannade till vid en stolpe, slängde över en knippe nycklar och sa ”går du ut och manövrerar skiljen”.

– Skiljen? tänkte praktikanten Cecilia, som då var i 20-årsåldern och hette Göransson i efternamn.

Fråga Cecilia:
Hur stort ryggningsavstånd krävs vid centralen?

Fler frågor:
Är flexslang fortfarande ok för ­el­genomföring i våtrum?

Där stod hon ute i skogen med nycklarna i näven och hade ingen aning om vad hon skulle göra. Men det hängde en trästång med nån sorts anordning däruppe i stolpen. Kunde det vara skiljen? Japp, nickade kollegan från bilen. ”Ryck till ordentligt så det inte blir en ljusbåge!”

Gulp.

Det var den snällaste arbetskompisen den sommaren. Visst drev han lite med praktikanten, men alltid på ett välvilligt sätt. Andra linjemontörer var inte fullt lika trevliga.

I efterhand beskriver Cecilia Axelsson sommaren som fantastisk.

– Jag hade gôrroligt och lärde mig väldigt môe.                        

Två decennier senare är Cecilia Axelsson ett välkänt namn i elbranschen. Hon är nytillträdd elsäkerhetsexpert på Installatörsföretagen, har utbildat mängder av elektriker i elsäkerhet och potentialutjämning, sitter i Elektrikerpoddens expertpanel. För Elinstallatörens läsare är hon kanske mest känd för sin omåttligt populära frågespalt.

Men vem är kvinnan bakom alla klockrena svar? Och varför brinner hon för potentialutjämning? Elinstallatören for på slingriga vägar till gården i Värmland där Cecilia bor tillsammans med maken Jan-Erik, som är nyauktoriserad elinstallatör, och två döttrar. Vi ska hänga med Cecilia en helt vanlig arbetsdag.  

Dagen börjar i ottan med en skogspromenad i nyfallen aprilsnö. Fyra labradorer och pappa Sven-Erik Göransson, som längre drivit egen elfirma, gör oss sällskap. Vi får upp värmen i uppförsluten, hoppar över sanka diken, ser älgspår.

– Känner du att lukten? Det är räv, säger Sven-Erik när vi kommer upp på en höjd.

Tillbaka på gården hinner Cecilia ta en snabbdusch innan hon bänkar sig framför webbkameran och hälsar välkommen till en tvådagarskurs i Elinstallationsreglerna. Eller elektrikernas bibel som Cecilia kallar den.

– Morning, morning på er allihop, säger hon och vinkar lite med den tunga luntan.

Hur ofta måste jag repetera Elinstallationsreglerna?

Så lyder en av läsarfrågorna i frågespalten, som har blivit en formidabel succé på elinstallatoren.se. Fast frågor om regelverk och dokumentation toppar sällan mest-lästa-listorna. De största klickmonstren handlar om konkreta problem i elektrikers vardag, sådant som många tycker är knepigt.

De här tre frågorna har varit mest populära hittills:

• Är det ok att spackla in kabeln?
• Kollegan väljer 5G2,5 för matande kabel – är det ok?
• Är det ok att PEN-ledaren går in på N-skenan?

Idén att starta en frågespalt kläckte Cecilia på en tidig morgonpromenad i fjol. Elinstallatören nappade på studs. I den första spalten valde hon frågor som deltagare ofta ställer när hon håller utbildningar. Snart började ”riktiga” läsarfrågor att flöda in i allt stridare strömmar, på både mejl och telefon.

Distanskursen om Elinstallationsreglerna har lunchpaus. Cecilia kommer ut i köket och skivar upp en tjälknöl på älg, steker kantareller och trollar fram en potatisgratäng, som har hon förberett på morgonkvisten.

När vi smort kråset är det utedjurens tur. Elva afrikanska dvärggetter och en kacklande hönsflock utfordras, och Cecilia passar på att vittja ett rede. Åtta ägg blev det.  

Inne i familjens lågenergihus – som Cecilia har ritat själv – väntar labradoren Asterix och katten Ballerina.

– Jag lever för djur och drömde om att bli veterinär, säger Cecilia med en höna i famnen.

Natur är det givna gymnasievalet för blivande veterinärer. Som tonåring siktade även Cecilia på natur.

– Men en vecka före valet tvärvände jag och valde teknisk i stället, berättar hon.

Kanske för att teknik kändes mer utmanande. Kanske för att elkraft redan då fascinerade Cecilia.

I teknikklassen blev hon ensam tjej bland 35 killar.

– Jag blev otroligt bortskämd, fick tårta när jag fyllde år och julklappar, sammanfattar hon gymnasietiden.

Efter studenten fanns det fortfarande en massa obesvarade frågor om elkraft. Så Cecilia flyttade till Göteborg och började på Chalmers tekniska högskola.

Där varnade en lärare för riskerna med el på ett handfast sätt: han grillade korv mellan fas och neutral. Medan korven fräste därframme vid katedern förstod Cecilia vad hon skulle ägna sitt yrkesliv åt.

– Elsäkerhet. Jäklar vad häftig!

På Chalmers lär man sig teorin. Cecilia Axelsson ville få kläm på praktiken också och sökte praktikplats som linjemontör hemma i Värmland. Det var den sommaren hon idag beskriver som gôrrolig.

Men allt var inte superkul. En del montörer av det gamla gardet verkade ha svårt att acceptera en yngre tjej i arbetslaget. Särskilt en tjej som pluggade till ingenjör, och Cecilia fick utstå mer eller mindre roliga skämt. Som vid ett tillfälle när en ny kabel skulle anslutas i ett kabelskåp.

– De slängde till mig en vanlig avbitartång, sa ”det här fixar väl du ingenjörn” och for därifrån, berättar Cecilia.

Det blev till att traska nån kilometer genom skogen för att hämta kabelsaxen. Senare samma dag behövde något plockas upp på lagret. Kunde praktikanttjejen köra och hämta? Absolut. Då la kollegerna in lågväxeln i den gammal Toyota Hiluxen. Att få ur den krävde en speciell knix, och den knixen fick Cecilia inte till på vägen till förrådet och tillbaka. Så hon körde lågväxel med ett varvtal utan dess like. Det tyckte gubbarna var skoj.

– Visst, man ska ha humor, skinn på näsan och högt till tak. Men när de var rent ut taskiga var det inte roligt längre. Samtidigt lärde jag mig nåt viktigt – deras beteende sa mer om dem än om mig.

Som tur var fick hon sedan jobba med en mer jämnårig kille. Det var han som lärde henne allt från att klättra med stolpskor till att rycka tillräckligt hårt i den där skiljen. Gôrroligt, som sagt.

Den elgrillade korven väckte intresset för elsäkerhet. Passionen för potentialutjämning tändes av ett åsknedslag.

Cecilias dåvarande pojkvän Jan-Erik – som numera är äkta make – jobbade i räddningstjänsten, och under Chalmerstiden följde hon ibland med på utryckningar. Inte i skarpt läge, men efteråt. Sommaren 2 000 kom de till en plats där ett åsknedslag i ett uthus hade fått dramatiska följder. Ett 15 meter långt dike hade rivits upp, 18 transformatorstationer hade slagits ut, en liten flicka som pratade i telefon hade skadats. Lyckligtvis klarade sig flickan utan men.

Cecilia hade alltid haft respekt för blixtar och dunder. Nu väcktes massor av nya frågor. Varför kan åsknedslag få såna här konsekvenser? Vart tar strömmen vägen? Hur kan man skydda sig?

Hon grävde hon vidare i åskolyckan på sitt sommarjobb på dåvarande EIO. Resultatet publicerades en artikel i Elinstallatören(!)där hon pekar på vikten av – just det – potentialutjämning.

Artikeln fick viss spridning och ledde till att hon fick göra sitt examensarbete på konsultfirman ÅF. Uppdraget gick ut på att utreda jordningssystem i starka industrinät jämfört med svaga elnät på landet.

– Jag upptäckte att det fanns massor av obesvarade frågor och missuppfattningar inom jordningssystem och potentialutjämning. Det ville jag jobba vidare med!

Som färdig civilingenjör i elkraft blev hon kvar på ÅF i sju år. Därefter jobbade hon ytterligare sju år som elkraftskonsult på Projektengagemang.

2018 var hon redo för nya utmaningar och startade Potentiale i Wermland AB, en konsultfirma som erbjuder utbildningar, eller utmaningar som Cecilia själv kallar dem, och löser kniviga elsäkerhetsproblem ute i verkligheten. Några av de mer minnesvärda uppdragen var att säkra potentialutjämningen av brunbjörnarnas nya hägn på Kolmårdens djurpark och att få robotarna att sluta skjuta blixtar på Carlsbergs bryggeri i Falkenberg.

Sedan kom Coronaåret 2 000, som blev väldigt framgångsrikt för enmansfirman utanför Årjäng. Cecilia höll fler än 50 utbildningar från arbetsrummet därhemma, omsättningen blev den bästa någonsin. Men Cecilia ledsnade.

– Jag drivs av utmaningar och kände att jag stod helt still på utvecklingsfronten. Då dök platsannonsen om att Installatörsföretagen sökte en elsäkerhetsexpert upp i mitt flöde och jag kände: Wow, det vore roligt!

Hon fick jobbet och tillträdde tjänsten i mars i år. Den egna firman driver hon vidare vid sidan om.

De drygt 20 deltagarna i dagens distanskurs i Elinstallationsreglerna jobbar faktiskt hos Cecilias tidigare arbetsgivare Projektengagemang. Flera av ansiktena på hennes skärm är gamla kolleger. Medan de fördjupar sig i en uppgift passar Cecilia på att köpa två flaskor av en årgångschampagne som släpps idag. Champagne är ännu en passion vid sidan av potentialutjämning och djur. Just de här pavorna är från 2007, äldsta dottern Amandas födelseår.

Strax före klockan fyra tackar Cecilia kursdeltagarna för idag. Efter ett flygande ombyte och en snabb macka kör mor och dotter till Årjängs fotbollsplan. Där drillar Cecilia ”Årjängs IF:s blivande stjärnmålvakter”, som hon kallar de 14-åriga fotbollstjejerna.

SJÄLV HAR DU KALLATS FÖR ELBRANSCHENS ENDA ROCKSTAR OCH INFLUENCER?

– Jo, Elektrikerpodden presenterade mig så, och först kändes det som den värsta presentation jag någonsin har fått. Men sedan la de till att jag ”syns överallt och höjer kunskapsnivån i branschen på ett ödmjukt sätt”, och då blev jag väldigt glad. Jag vill ju nå ut och hjälpa andra, men har egentligen inget behov av att stå i centrum. Att jag ändå väcker viss uppmärksamhet kan bero på min värmländska dialekt och att jag är kvinna i en mansdominerad bransch, säger Cecilia.

Ja, och så har hon ju svart bälte i potentialutjämning också. Och är ödmjuk, som sagt.

Fråga Cecilia:
Kan jag skippa jordfelsbrytare till cirkulationspumpen?

Fem röster om Cecilia Axelsson: