”De sa att jag aldrig skulle kunna gå igen”

Många unga människor vet i stort sett ingenting om el, annat än att den finns i vägguttaget. Idol-fyran Axel Schylström skulle precis ta studenten och hans fotbollskarriär hade börjat ta fart. Axel minns tiden innan elolyckan som ett glädjerus. Men plötsligt, mitt i alla positiva intryck, blev allt svart.

– Det var som en Big Bang och kvar efter smällen fanns bara ingenting. Jag hade ingen aning om vad som hade hänt. Det enda jag var helt hundra på när det blev svart var att jag var död.

Axel Schylström står på scen och berättar sin historia. Den kortärmade skjortan skyler inte hans ärrade armar. Huden på halsen och underdelen av ansiktet är deformerad av brännskador. Publiken – folk från elteknikbranschen på STF:s elsäkerhetsdag – är trollbunden. Vi åker tillbaka i tiden. När vi ser honom är det lätt att tro att mer tid har passerat, men olyckan är bara tre år sedan.

Axel Schylström har klättrat upp på en stillastående tågvagn på centralstationen i hemstaden Norrköping. Han rör aldrig ledningen men träffas av ett överslag som direkt slår honom medvetslös. Han faller handlöst två och en halv meter. Allt är svart och tyst.

– Men mitt i det mörka slår jag upp ögonen och möts av ännu mer mörker. Men i förgrunden av det här mörka, som var en natthimmel, såg jag en siluett. Den här mannen började fråga saker. Det var ganska självklara grejer tyckte jag, som vad jag hette, hur gammal jag var och så vidare. Efter en stund tappade jag tålamodet och sa att “vi kanske kan ta det här en annan gång för jag har lite ont i ryggen och skulle behöva gå hem”. Men det fick jag absolut inte göra, sa han, eftersom de först behövde kontrollera om jag hade några inre skador.

– Den här mannen började fråga saker. Det var ganska självklara grejer tyckte jag, som vad jag hette, hur gammal jag var och så vidare. Efter en stund tappade jag tålamodet och sa att ”vi kanske kan ta det här en annan gång för jag har lite ont i ryggen och skulle behöva gå hem”. 

Axel förstod ingenting. Än i dag minns han inte att han klättrade upp på tågvagnen. Än mindre varför. Mannen var en polisman som hört smällen och sett ljusbågen flera hundra meter från olycksplatsen. Han berättade för Axel att det slagit lågor om honom efter att han fått högspänning i sig och att han fallit ner på rälsen.

– Man kan ju tänka sig att jag skulle ha fått lite panik där, men jag var faktiskt rätt lugn. Jag hade inte ont någonstans och det som var mitt största problem där och då var att jag låg lite obekvämt.

På sjukhuset förlorade Axel medvetandet. Överslaget från kontaktledningen där spänningen ligger på 16 000 volt hade satt eld på hans kläder och innan han somnade in fick han veta att 70 procent av hans hudkostym fått tredje gradens brännskador. Det sista han hörde var att det skulle bli en lång sjukhusvistelse. Sedan gled han in i en medvetslöshet som varade mer än en vecka.

På fotbollsklubben IK Sleipners lagfoton finns en leende Axel Schylström med på flera bilder. Bland annat den som visar segrarna i Östgötacupen 2011. Nu låg division ett-lagets mittfältare i en sjukhussäng. Misstanken om inre skador, som redan funnits ute på spåren, visade sig stämma. Strömmen hade gått in i höften och färdats genom benet ned till hälen.

– Jag kände ganska tidigt att jag inte hade kontroll på mitt högra ben och att jag inte kunde känna min högra fot.

– Jag kände ganska tidigt att jag inte hade kontroll på mitt högra ben och att jag inte kunde känna min högra fot.

En mätning av muskelstyrkan visade att musklerna nedanför knäet var döda.

– Jag var fotbolllskille och nu sade de att jag aldrig skulle kunna gå igen. Men det är fantastiskt vad psyket kan göra med en. Jag bestämde mig för att jag skulle spela fotboll trots att många tyckte att den sjukgymnastik jag ägnade mig åt var slöseri med tid, tid de tyckte att jag borde satsa på annan rehabilitering.

– Men jag gjorde sjukgymnastiska övningar dag och natt och bokade extra tider med sjukgymnasten. Till slut började det fungera. Ett och ett halvt år efter olyckan stod jag faktiskt på fotbollsplanen igen. Jag skickade en bild till dem som hade tvivlat, berättar Axel med ett skratt.

Trots allt slit i uppförsbacke – Axel var tidvis deprimerad och fylld av självanklagelse, för att inte tala om smärtorna som kunde få honom att skrika rakt ut – så var fotbollen nu en återvändsgränd. Axel står och går, men på planen skulle han inte göra karriär.

Mindre än ett år efter olyckan, med ett tjugotal operationer och hudtransplantationer bakom sig – men ett tiotal kvar – talar Axel ut i media. Hans plan då är att föreläsa för människor om vad han varit med om, och om motivation. Och det gör han. Han åker runt på skolor, han står på scen och på kuppen blir han av med sin scenrädsla. Han vänjer sig vid blickar och nyfikna frågor.

– Någonstans kom jag över en tröskel och struntade i vad alla tyckte om mitt utseende och mina ärr. Det är så här jag är och det finns ingenting att skämmas för egentligen.

– Någonstans kom jag över en tröskel och struntade i vad alla tyckte om mitt utseende och mina ärr. Det är så här jag är och det finns ingenting att skämmas för egentligen.

Utmaningarna han tar sig över förbereder honom för nästa steg. Musiken har alltid funnits där som ett intresse bredvid fotbollen. Nu utmanar han ännu en rädsla och söker till ”Idol”. Resten är historia. Efter tre månader av fredagsfinaler och framträdanden så slutar tävlingen för honom med en fjärdeplats.

Före olyckan kände Axel knappt till någonting om el. Han hade ingen aning om att man kunde skada sig utan att röra vid en ledning. Överslag i tågledningar var inget han hade någon kunskap om och i dag önskar han att unga kunde få lära sig om farorna med el eftersom han tror att de flesta vet lika lite som han gjorde före olyckan.

– När jag träffar unga så försöker jag få dem att förstå hur lång tid det har tagit att komma tillbaka efter en så meningslös grej som min olycka var.