”Känslan av att få göra skillnad är fantastisk”

Göteborg, Söndag 22 mars 2015. I ett isolerat rum på Kungälvs sjukhus utanför Göteborg ligger Lee Austin. För tio dagar sedan kom han hem från Liberia, ett av länderna i Västafrika som drabbats hårdast av ebola. Nu är han extremt trött, kan knappt andas och penicillinkurerna biter inte. Runt honom står läkare i heltäckande dräkter och ställer frågor. De befarar det värsta, och säkerheten är maximal.

Stenungssund, torsdag 9 oktober 2014. Elektrikern Lee Austin är hemma och snickrar när han får ett sms. Det är från MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som undrar om han vill resa till Liberias huvudstad Monrovia. Ebola härjar i regionen, och de behöver en elektriker och som kan hjälpa till att bygga ebolacenter. Som vanligt är betänketiden kort. Redan nästa dag måste han lämna besked. Och tackar ja.

– Jag tänkte att ”vem skall åka om inte jag åker?” Ebola är en global angelägenhet, och att bara pumpa in pengar räcker inte, berättar Lee.

El är en grundläggande förutsättning vid katastrofhjälp, och Lee har varit på flera uppdrag för MSB. Bland annat i Aceh-provinsen i Indonesien efter tsunamin 2004, och i Pakistan vid översvämningarna 2010. Många undrar varför han väljer att åka. För det finns alltid risker, och det är svårt att veta hur situationen är på plats.

– Det kanske låter som en klyscha, men jag upplever det som en förmån att få vara med på sådana insatser. Känslan av att få göra skillnad och nytta är fantastisk, förklarar Lee.

Familjen stöttar hans engagemang. Men den här gången ifrågasätter de beslutet. Sjukdomen sprider sig som en löpeld, och prognosen ser mörk ut.

– De var väldigt ledsna och oroliga, och undrade vad jag skulle dit att göra. Speciellt som dottern fått sitt andra barn veckan innan. Men jag visste att MSB inte skulle skicka iväg folk om det var direkt livsfarligt, säger Lee.

Två dagar senare befinner han sig på Karolinska Institutet, KI, i Stockholm och går en nystartad utbildning för personer som ska arbeta i eboladrabbade områden.

Här får han lära sig hur sjukdomen smittar, hur spridningen ska bromsas, och hur han ska skydda sig. Intresset utifrån är stort, och media är på plats när deltagarna övar i ett sjukvårdsläger som byggts upp i en gymnastiksal på KI:s område. Även om det här första teamet som MSB skickar ner inte ska arbeta med patienter får de träna på rutiner som att flytta kroppar, hantera prover, ta av och på skyddsutrustningen och desinficera sig själva och andra.
Lee får även lära sig att montera en ny typ av prefabricerade byggnader som ska upp på plats.

– Utbildningen var väldigt bra, och de som höll i kursen hade precis varit nere i området och jobbat, så de stod inte bara och pratade om sjukdomen, säger Lee.

Monrovia, 17 oktober 2014. Bara en vecka efter att Lee tackat ja till uppdraget, landar teamet i Liberias huvudstad Monrovia. Förutom han själv består det av en teamleader, en professor i malaria, en läkare, två sjuksköterskor, fyra camptekniker, en logistiker och en administratör. 

När de kliver av planet är det becksvart ute, och en tryckande värme slår emot dem. Flygplatspersonalen tar omedelbart tempen på passagerarna med en infraröd termometer – första tecknet på ebola är nämligen feber. Sedan körs teamet till det enkla hotellet där de ska bo.

Det kändes ödsligt och obehagligt, gatorna var nästan folktomma. Då tänkte jag mycket på min familj, risken jag tog, och bilderna jag sett i media av folk som går omkring i skyddsdräkter omgivna av body bags.
Lee Austin

Men nästa dag skiner solen, människor är i rörelse på gatorna och säljer grönsaker och fisk.


– Livet rullade på nästan som vanligt, det var inte alls som jag föreställt mig, berättar Lee.

Ebolacentret ligger 15 minuters promenad från hotellet, och cirka 300 personer ur lokalbefolkningen jobbar i skift för att färdigställa det. Mycket är redan på plats, som staket, vvs, dieselgeneratorer, och gjutna bottenplattor för sjukvårdstälten. Nu är det dags för Lees team att ta itu med sitt uppdrag – att resa de 24 prefabricerade byggnader som flugits hit i containers från Örebro och som skall bli sjukstugor, omklädningsrum, kontor, och vilorum för de internationella hjälparbetarna på centret.

Nästa dag sätter arbetet igång. Att tömma alla containers på materiel är tidsödande och minst sagt svettigt. I Liberia är det regnperiod i oktober, med värme uppåt 35 grader och cirka 90 procent luftfuktighet. Luften är dessutom full av svart rök från kläder, madrasser och emballage som bränns i containers för att undvika smittspridning. Lee arbetar i solen och dricker 6-10 liter vatten om dagen. 

– En av mina uppgifter var att montera AC i prefabsen. Både för att kunna förvara medicin och för att personalen skulle få tillgång till vilorum. Kyla och vätska är viktigt för att de ska återhämta sig ordentligt, berättar Lee.

Totalt är de 13 personer som hjälps åt att bygga, och åtta av dem är killar ur lokalbefolkningen, mellan 17 och 30 år gamla.


– De var inte så tekniska, för Liberia är fattigt och folk har inte så mycket maskiner och verktyg. Men de pratade engelska, som är det officiella språket, och ville lära sig nya saker. Vi blev väldigt tighta, och de var så ledsna när vi åkte hem. Det kändes vemodigt, berättar Lee.

Att komma till ett nytt land med en annan kultur mitt i en krissituation kan vara omskakande. Men för Lee blir det snabbt vardag. Dagarna är långa, och han arbetar från tidig morgon till skymning med avbrott för lunch.

– Allt var enkelt på något sätt, vi visste vad vi skulle göra och levde väldigt spartanskt.

Stockholm, 27 november 2014. Lee kommer hem till Sverige efter sex veckor i Liberia, där han hunnit bygga två ebolacenter. Efter en obligatorisk återträff med MSB och teamet väntar 21 dagar i karantän som Lee kan välja att spendera antingen hemma hos familjen eller på en förläggning som MSB tillhandahåller. Myndigheten har även skrivit ett kortfattat brev som anhöriga kan dela ut till arbetsplatser, skola och dagis. Men rädslan är stor. Lees fru jobbar som lärare och tar med brevet till skolan. Barnen blir oroliga och meddelar föräldrarna, och snart är karusellen igång.

– Det blev sådan press att jag inte kunde åka hem, utan fick vila upp mig på annan ort. Rädslan var såklart överdriven, för smittan är inte luftburen, och jag hade inte varit i närheten av några sjuka. Samtidigt förstår jag hur folk känner, och orkade inte bombardera dem med fakta, berättar han.

Liberia, 30 januari, 2015. Lee är tillbaka i Monrovia. Den här gången ska han jobba som camptekniker, det vill säga både elektriker och byggare, och vara borta i fem veckor. Första uppdraget är att flytta några byggnader på ett av ebolacentren i Monrovia. Sedan åker han och ett par kolleger till landsorten Greenville för att bygga ett center inför eventuella framtida utbrott. Lee kör hela vägen, och trots att det bara är 35 mil tar resan nästan 12 timmar. Men det bekymrar honom inte.

– Det var som en safari genom djungeln och fantastiskt att få se landet, säger han.

Väl framme bor de mycket spartanskt, har knappt el och rinnande vatten, och sover i tältsäng med myggnät på grund av malarian. Efter några veckor lastar de en lokal lastbil med materiel för transport till guldgrävarbyn Government camp, på gränsen till Elfenbenskusten, där de ska sätta upp en prefabricerad byggnad som ska användas som kvinnoklinik. Här är förhållandena ännu enklare. Men det visar sig gå alldeles utmärkt att duscha med en hink vatten och teamet lagar mat över öppen eld och sover under bar himmel. 


– Det var magiskt med alla stjärnor, ljuden från djungeln, och sprängningarna på natten från guldgrävarna, säger Lee. 

Något han uppskattar med alla insatser är att det ger nya perspektiv och distans till vardagen.


– Jag känner stor tacksamhet över hur bra vi har det här hemma, utan risk för jordbävningar och katastrofer, och med dricksvatten direkt ur kranarna, varma duschar och elektricitet, säger Lee.

Göteborg, 7 mars 2015. Andra resan till Liberia är avklarad, och Lee är tillbaka i Sverige sedan ett par veckor. Han har precis varit på en återförening med teamet från MSB och är vid gott mod när han plötsligt blir mycket sjuk. Röntgenbilderna visar lunginflammation och mycket dåliga blodvärden och han får penicillin. Men det hjälper inte. Han blir bara sämre och sämre och hamnar i en isoleringsenhet på Kungälvs sjukhus. Läkarna tror det värsta och kommer in iförda masker, gummistövlar och skyddsdräkter.

En dag stod det en hel delegation från Sahlgrenska runt mig i full mundering och ställde en massa frågor. Själv var jag helt säker på att jag inte hade ebola, men jag förstod att de också ville vara säkra på det. 
Lee Austin

Sista penicillinkuren biter som tur är, och Lee får komma hem till påsk. Några kilo lättare och mycket svag, men vid liv.

Nu har det gått en tid sedan han lämnade Liberia rent fysiskt. Men mentalt kommer han att vara kvar länge till.

– Självklart påverkades jag starkt av att se ebolans förödande konsekvenser. Men också av alla fantastiska människor och den storslagna naturen. Liberia är mycket fattigt, men folket har en otrolig styrka och kämparanda, och är glada och generösa. Just glädjen är ett av mina starkaste minnen, och den fina andan och gemenskapen inom teamet, säger Lee och tillägger att han säkert kommer att åka ut igen på sådan här uppdrag – i framtiden.