Cooper S Countryman ALL4 och Cooper S

Hundkojan, eller Mini som den heter idag, är naturligtvis en väldigt opraktiskt bil, men den som söker rationella skäl att köpa den är helt fel ute. Här handlar det om körglädje och lekfullhet – och inte minst om en bil som alla verkar gilla. Nu lanseras uppdaterade modeller och vi har testat de två mest populära. 

Först ut är Cooper S, som väl får anses ligga den gamla hundkojan närmast. Men gamla hundkojan hade förstås inte 192 hästkrafter. Det är väldigt mycket i en så pass liten bil. 0-100 avverkas på 6,8 sekunder. Om chassit samtidigt ställs i sportläge studsar bilen fram som en flipperkula över vägens ojämnheter. Men föraren har ett leende på läpparna.

Cooper S är nämligen en bil som man blir glad över som förare och som alla verkar gilla; unga, gamla, kvinnor och män. Det är ganska ovanligt. Vanligtvis är smakerna mycket mer uppdelade och för Mini är det förstås ett väldigt gott betyg. Gladast blir föraren när det vankas körning på småvägar med många svängar och lite trafik. Mindre glada blir passagerare som bjuds in till det lilla baksätet – det är nästan oanvändbart för vuxna. Men som sagt, det är inte för utrymme och praktikaliteter man köper en hundkoja.

Det blir väldigt höga betyg till Cooper S för allt som har med körningen att göra; motor, växellåda, styrning, chassi, och väghållning. Mycket närmare känslan av en go-cart går inte att komma. Även interiören känns betydligt mer fräsch och modern än i den förra generationen. Mest markant är en lysande led-cirkel som omsluter kommunikationsskärmen. Den växlar färg, till exempel om telefonen ringer eller om instrument ställs om, så att det verkar som om bilen är en väldigt futuristisk och nästan intelligent maskin med ett eget humör. Det är förstås också avsikten, men likväl ganska trivsamt och fiffigt.

Nu över till nästa Mini: Den betydligt större Cooper S Contryman ALL4. Den har blivit populär på den svenska marknaden, där ju fyrhjulsdrivna bilar är väldigt omhuldade. Här har vi en bil som, hur man än vrider och vänder på det, är en kompromiss. Den vill både vara en Mini men samtidigt också en större bil med ett rejält baksäte och ett bagageutrymme. Och så har den dessutom fyrhjulsdriften.
Den bil vi provkör har nästan samma motoreffekt som sitt mindre syskon, men motor och växellåda är av en äldre generation och bilen är också avsevärt tyngre. Resultatet blir en avsaknad av klippet och piggheten som karaktäriserar den mindre Cooper S. Inte bara motorn utan även interiören är en generation äldre i Countryman, i väntan på en förmodad ny modell nästa år.

Betyget blir alltså lägre för Countryman. Visst är det en bil som på pappret ger mer för pengarna. Men om det bara gäller utrymme och fyrhjulsdrift så finns det många konkurrenter som erbjuder det. Och kompromisser innebär ju alltid att man gör avkall på något. I det här fallet är det tyvärr Minis adelsmärke, körgläden, som drabbas. Då försvinner mycket av det goda – inte minst då det där leendet på läpparna när man kör.